Löpareskogen - mejeriet där man nästan bara tillsätter solenergi
Småbrukarna. Förbundet Sveriges Småbrukare
På Löpareskogens gårdsmejeri vill de bara importera solenergi. Korna får beta gräs och örter och resultatet blir nyttiga och klimatsmarta ostar präglade av landskapet de lever i. Per-Inge Svenssons viktigaste råd till de som startar eget gårdsmejeri är att lära sig sälja produkten innan den börjar tillverkas.

Per-Inge Svensson och hans fru Lotta driver tillsammans Löpareskogens gårdsmejeri utanför Hjo. Samtidigt som de byggt upp sin egen osttillverkning har de levererat mjölk till Arla. Det har varit tufft att lyckas finansiera projektet och komma överens med banken, men tillslut har de lyckats. Var intresset kommer ifrån har Per-Inge sin egen förklaring på.
    Första osten tillverkades för cirka 15 år sedan på ett mejeri som paret hyrde av lantbruksskolan i Sala. Mejeriet på skolan i Sala behövdes till annat och med en viss ekonomisk kompensation fick paret lov att lämna platsen. 2005 hittade de gården i Hjo. De tog över den med de 100 korna som fanns där. De mjölkade, sålde till Arla och började minska ner på besättningen. Det tog sju år innan det nya mejeriet stod klart.
    - Det tog tid att rita byggplaner, hitta pengar och övertyga en bank, men jag hann sätta mig in i hur saker fungerar, säger Per-Inge Svensson. En av de viktigaste besluten var att gå över till helt gräsbaserad produktion.
    - Kossor ska bara äta gräs. Det räddar klimatet. Vallodlingen binder koldioxid i marken i form av mull. Det blir också nyttigare kött med rätt omega 3 och 6 balans. Vi har mest kor av rasen fleckvieh som ger en hög kappacasein-halt som är viktigt när man gör ost. Jag är väl medveten om att fjällkor har ännu bättre halter men slaktutbytet på fleckvieh är bättre. De har ett 40-tal kor som ger cirka 17,5 liter mjölk per ko och dag. Vilket möjliggör två ystningar per dag i den Schweiziska ostgrytan. Korna får äta en mix av olika örter och gräs, men inget spannmål.
 
    - Man ska inte bara ha intensiva grässorter och framförallt inte soja och majs. Timjan, pimpinell och cikoria får de äta bland annat. Allt det där drar upp olika mineraler ur marken. Det är som med vinodlingar. Det är likadant med ost, rödbetor, päron och så. Människor tror att det är det hon kan se två meter över marken som är viktigt, men det är två decimeter under markytan det viktiga händer. Det är bakterier och mineraler som styr världen, sätter smak och hjälper till med olika saker. Per-Inge Svensson menar att möjligheterna är oändliga. I mjölk finns ungefär 100 000 olika mätbara komponenter som alla kan kombineras på olika sätt.
    Det finns 46 olika mjölksyrabakterier som hänger med kossorna in i ladugården. Varför ska man ha ihjäl alla 46 bara för att tillsätta fyra som man gör i industriell produktion? Dessutom gör alla 46 en väldig nytta, säger Per-Inge Svensson.