En tidig oktobermorgon lämnar jag ett stilla Båstad. Solen är på väg upp. Det ser ut at bli en fin dag. Jag skall hälsa på John-Erik och Carina Linde på gården Bränneslätt. På små slingrande vägar tar jag mig hela vägen upp på Hallandsåsen. Utsikten över Laholmsbukten kunde ha varit enastående om inte morgondimman hade omslutit mig. Att vädret skiftar mellan slättlandskapet i norr och Bränneslätt är inte så konstigt. Nästan 200 höjdmeter skiljer. Så när det är barmark i Båstad kan snön ligga djup uppe på åsen. Jag har också lämnat odlingszon 1 eller kanske egentligen 0 för att komma till zon 3.
    När det inte är långt kvar lättar dimman något. I en hage går en flock fina Highland. Det är dock inte den sortens kor som, tillsammans med John-Erik, möter mig vid det stora trädet som markerar infarten till gården Bränneslätt. När vi går den lilla vägen fram till gårdsplanen följer en flock nyfikna rödkullor oss. Hagen tar slut och vi möts istället av olika myskankor som vankar runt på gårdsplanen.



– Just gamla djurraser ligger mig mycket varmt om hjärtat, berättar John-Erik. Att bevara det gamla. Inte bara djur utan också växter är viktigt. Men minst lika viktigt är att hålla liv i gamla tekniker och redskap. Det är mycket som går förlorat när den kunskapen försvinner.

Livslång passion för hästar
När man växer upp på bondgård kan man välja att gå i föräldrarnas fotspår eller gå sin egen väg. För John-Erik Linde, vars föräldrar drev den största mjölkgården i Östra Karup, blev det det senare. När John-Erik var 10 år fick han och hans lillebror en fjordhäst av pappan. Då föddes det hästintresse som bara har växt med åren. Tidigt samlade han på sig en mängd gamla hästredskap. Långt från så som föräldrarnas konventionella jordbruk sköttes. Han jobbade hemma på föräldragården men egentligen ville han något annat.
    Uppe på åsen fick han kontakt med en gammal kvinna, Edit, på gården Bränneslätt. Hennes önskan var att gården skulle brukas med hästar på samma sätt som förr. Tonåringen John-Erik var här så ofta han kunde för att hjälpa till och framför allt lära. Han kände ganska omgående att han hade hittat hem.
    Edit blev äldre och orkade inte sköta gården så 1987 tog John-Erik över. I samma veva var han på dans i Skummeslövsstrand längst in i Laholmsbukten. Där träffade han Carina och det dröjde inte länge förrän hon flyttade in på Bränneslätt.
    Tillsammans har de byggt vidare på Edits gård och hennes tankar. Centralt för verksamheten är John-Eriks älskade norska fjordhästar. Idag finns här fem fjordingar. Gamla trotjänare och någon på tillväxt. Att fjordingar är kända för att vara lugna med ett trevligt sätt märker jag när vi hälsar på dem i hagen. Det är inte så konstigt att de lämpar sig bra för det småskaliga jord- och skogsbruket på Bränneslätt.

Besök i mataffären en gång i månaden Strax kommer John-Eriks fru Carina ut och hälsar mig välkommen. Förmiddagskaffet är klart så vi går in i köket där vedspisen värmer gott. För Carina, som är textillärare i grunden, faller det sig naturligt med hantverk. Inte bara det textila utan också mathantverk. Carina berättar att de i stort sett är självförsörjande på allt de behöver. Det är hon som sköter trädgårdsland och växthus och mjölkar hushållskon. Det är också främst hon som står för förädlingen av gårdens produkter. Till kaffet får jag ett smakprov. Lagrad hårdost i olika varianter, krämig, och kryddad fetaost, två sorters smakrikt rågbröd, smör, mjölk, plommonmarmelad, morotskaka mm. Allt mycket välsmakande. Det är endast kaffet och sockret som är köpt i affären nere i byn.
    – Det blir inte så ofta vi behöver åka och handla. Nu är det mer än fem veckor sedan senast, säger Carina.



Kamp mot skadedjur
Tyvärr finns det också icke önskvärda djur på gården. Man har ganska stora problem med både vildsvin och hjortar. Ankorna som jag träffade för en stund sedan håller sniglarna i schack men det finns annat i grönsakslandet som äventyrar skörden. Nytt för i år är både sorken, som går hårt åt morötterna, och en 3-4 cm lång jordfärgad larv. Carina berättar att hon märkte att något var fel när ett flertal nysatta kålplantor vissnade. Stjälken var söndergnagd i markytan och det fanns gångar i jorden. Hon grävde lite och hittade larverna.
    – Jag fick söka ordentligt innan jag kom fram till vad det är för larver. Nu vet jag att de kommer att bli harkrankar i sitt nästa stadie, säger Carina.



På Bränneslätt har man givetvis många olika djur. En hönsflock, två hushållsgrisar, 20-25 rödkullor och tre bisamhällen.
    Djuren hålls mest för att bidra till det egna hushållet. Mjölk, ägg, honung och kött gör att man klarar sig året runt. Jag undrar om de inte har lite väl många rödkullor för kött till eget bruk.
    – Visst är det så. Rödkullorna har vi för att hålla markerna öppna och de ger en betydande inkomst till gården. När de är slaktmogna säljer vi dem till Lindegrens slakteri. Ett lagom stort slakteri när man verkligen värnar om djuren in i det sista, där man uppskattar de värden som köttet får när djuren har fötts upp på ett bra sätt. Det känns bra att veta att våra djur till slut når de konsumenter som värdesätter verklig kvalitet, menar John-Erik.